Min mission

Ge genomslagskraft åt entreprenörer som vill skapa en positiv förändring i världen.

Hej, Carolina här!

Jag är grafisk designer och varumärkesstrateg och driver Caro Design med syfte att stärka och lyfta entreprenörer som har socialt och miljömässigt hållbara idéer och drivkrafter. Baserad i Västerås samarbetar jag med företag över hela Sverige. Jag har en kandidatexamen i grafisk design från Malmö Högskola, och totalt 6 års utbildning inom mitt gebit, bland annat från Central Saint Martin’s i London.

Utöver verksamheten har jag en blandning av intressen som inkluderar vandring, resor och natur, kaniner, hantverk och snickeri, politik och sociologi, fantasylitteratur och allra främst musik. Jag är en rastlös perfektionist som finner inspiration och skönhet i när saker inte är perfekta, har inget emot att sticka ut, älskar att prata men behöver mycket egen tid för att tänka. Mår allra bäst i solen med en öl eller ett glas vin och en av mina favoritlåtar ur valfri högtalare; då kan man höra mig plötsligt utbrista: ”Där, där, hörde du det där stycket? Precis det där lilla lyftet i gitarren, visst känns det som att bröstet vidgas av lycka??”

Ta gärna en titt på min portfolio, eller hör av dig till mig!

Carolina Ekbäck Ekström

Foto: Caroline Odd, ODDphoto
Foto: Caroline Odd, ODDphoto.

Min vision

Ett samhälle där social rättvisa, miljöhänsyn och empati är normen.

Min story

Jag växte upp med musik. Gammal musik, den sorten som mina föräldrar växte upp med. Rockmusiken från 60- och 70-talet gav mig en känsla av frihet och styrka som har bestått genom åren, och som jag aldrig har kunnat hitta på samma sätt någon annanstans. Jag delar fortfarande upp de olika tidpunkterna i mitt liv i tillhörande låtar, och när jag går så matchar jag stegen efter rytmen i musiken som jag alltid har i bakhuvudet.

För mig idag är den musiken synonym med förändring; allt från att den kom ur de politiska förändringar och krav på frihet och demokrati som började höras tydligare under 60-talet, till att den har legat som ett soundtrack till de flesta av mina beslut och vandringar. Till att symbolisera den förändring som jag skulle vilja se i världen framöver.

Som liten så ritade jag på allt, tillverkade en mängd saker av det material jag kunde komma över, klättrade på allt och lyssnade på Phil Collins och Black Sabbath, som ingen av mina kompisar hade hört talas om. På gymnasiet läste jag naturvetenskap för att det var vad mina föräldrar tyckte, på lektionerna tatuerade jag mina kompisar med tuschpennor och ritade porträtt av rockstjärnor. Min första tatuering skaffade jag dagen efter min artonårsdag till tonerna av Dire Straits Walk of Life. Samtidigt gjorde jag och min mamma en mängd resor världen över, för att se konserter med alla de band som hon hade växt upp med, och som hade blivit min inspiration också. När jag visade Ian Gillan porträttet jag hade ritat av honom, tyckte han så mycket om det att han ville ha det hemma på sin vägg.

När jag efter gymnasiet beslöt mig för att gå emot alla råd och satsa på en kreativ karriär, så var det med ett soundtrack av Deep Purples Fireball och Electric Light Orchestras So Serious som jag hösten efter studenten började på Lunds Konst & Designskola. LKD är en folkhögskola som har som syfte att förbereda sina elever för att klara av antagningsproverna på designhögskolorna, som oftast har många sökande och få platser. Jag, som så många andra, lockades av de berömda skolorna och sökte in till Central Saint Martin’s College of Art and Design i London, och kom in på deras ettåriga introduktionsutbildning. Hösten när jag var tjugo flyttade jag till London till tonerna av Judas Priests Heading out to the Highway och Mark Knopflers Silvertown.

På Saint Martin’s introduktionsprogram var det för många elever och gick för fort. Vi åt vår lunch sittandes på trottoaren utanför skolbyggnaden, och bytte klass och lärare fem gånger de första två månaderna. Det var intensivt och fanns ett rätt sätt att göra design på, utan utrymme för unika uttryck. Jag lärde mig massor och vantrivdes fruktansvärt, vilket fick följden att jag istället för att fortsätta in på kandidatprogrammet flyttade hem till Sverige efter ett år och avslutat program.

En smula omtumlad visste jag inte vad jag skulle ta mig till, så jag började jobba på Tetra Pak, flyttade in i kollektiv och skaffade en jättekanin som jag döpte till Malcolm efter gitarristen i AC/DC. Efter knappt ett år stod jag inte ut längre, sa upp mig och påbörjade mitt andra år på Lunds Konst & Designskola. Malcolm och jag upptäckte den irländska rockmusiken, och satt tillsammans i mitt rum på femton kvadrat och lyssnade på Dropkick Murphys och Flogging Molly. Irländsk musik för mig handlar om kamp, om jävlar anamma när det är som svårast, och mina teckningar började också få tydliga referenser till klasskamp. Några månader senare hade jag tiodubblat min politiska kunskap, blivit vegan och börjat lyssna på Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Lars Winnerbäck.

Hösten när jag var tjugotre började jag på Malmö Högskolas kandidatprogram i Grafisk Design, och ungefär samtidigt träffade jag min Henrik för första gången. Vi flyttade ihop bara några månader senare i Lund, jag och Henrik och Malcolm. Jag lyssnade på irländsk musik och Slade. I skolan började det bli tydligt att jag ville använda design för att skapa förändring, för att ifrågasätta och utbilda, jag visste bara inte hur. Mina lärare suckade lite när jag gjorde ytterligare ett projekt som handlade om miljöförstöring eller orättvisor. Mitt examensarbete var ett av mig illustrerat och programmerat spel för arbete med social rättvisa i skolan.

När jag bara hade en termin kvar av min utbildning fick Henrik jobb i sin hemstad Västerås, och vi bestämde att jag skulle flytta upp efter min examen. Sommaren 2016 gick flyttlasset till tonerna av The Pogues Dirty Old Town och Peter Sarstedts Where do you go to (my lovely). Efter kort sökande fick jag ganska direkt jobb som Art Director på ett mycket litet företag i Västerås, lärde mig mycket men mest om företagande. När ägaren knappt ett år senare bestämde sig för att inte fortsätta driva företaget, så höll jag andan och startade eget med Journeys Don’t Stop Believin’ i bakgrunden.

Plötsligt hade jag allt på plats för att jobba med det jag ville, på det sätt som jag ville. Sedan dess har jag fortsatt utveckla mitt företag och min kompetens, och långsamt har det blivit tydligt hur jag kombinerar mitt yrke med min önskan om att bidra till en positiv förändring i världen. Det är där du kommer in i bilden! Din revolutionerande, hållbara och helt unika idé och drivkraft förtjänar att bli lyft, slå igenom, och göra världen till en bättre plats. Och jag vill hjälpa dig med det, för det är med en mångfald av idéer, inspiration och olika sätt att göra saker på som vi driver på riktig förändring. Var och en på sitt sätt, men tillsammans.

Jag och Henrik gifte oss i augusti 2019 till Björn Skifs Hooked on a Feeling och The Pogues Love You till the End, och företagandet är fortfarande roligare än någonsin. Friheten och styrkan i att själv kunna styra åt det håll jag vill, göra det som jag tycker är bra och stötta det som jag står för, är fantastisk. Den påminner om känslan jag får av musik. Till tonerna av Tom Pettys Rebels planerar vi resan framöver.

Carolina Ekbäck Ekström